Tors möte med världen

18.45 ( 6/3 2009), stod jag och Marcus i köket och lagade hemmagjord pizza. Då kom första förlossningsvärken. 5 min senare kom 1 till och då gick också vattnet. Jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle ringa tillbaka om 2 timmar. Efter 1,5 timmar, då värkarna kom med 5-8 minuter mellanrum, ringde jag igen och vi bestämde att jag skulle lägga mig i badet och sedan ringa tillbaka om ytterligare 1 timme.

Värkarna fortsatte komma oregelbundet, men de blev längre och de på förlossningen tyckte jag skulle komma in till dem, då jag även misstänkte att vattnet hade gått som sagt.
Så iväg bar det (klockan var nu 11.00). Det skulle ta ca 50 minuter på ett ungefär till förlossningen (NÄL) i Trollhättan visste vi.

Precis innan vi skulle ge oss av kräktes jag, och som tur var så tog jag med en balja och påse i bilen ifall jag skulle kräkas igen.

På väg ut i bilen...ville ha en sista bild på magen.

Jag kämpade på med värkarna i bilen och när vi hade kommit lite mer än halvägs kräktes jag ännu en gång. Sambon körde intill på en bussparkering vid sidan av vägen och jag kunde gå ut, och dra av mig byxorna då jag trodde jag skulle behöva kissa... Då kom första krystvärken och jag tänkte skräckslaget "ska jag verkligen förda min bebis i diket vad sidan av en busskur?!")...
Men NEJ!, bestämde jag, och gick åter och satte mig i bilen trots att jag funderade på om vi inte skulle ringa ambulans... ”Nu får vi skynda oss, för f*n”, minns jag att jag sa till Marcus…

Men lugn som Marcus var lyckades även jag hålla mig på det lugna och "rida" igenom värkarna som nu kom med 2-3 minuter mellanrum.

Ca 20 min senare var vi framme vid förlossningen och greps nästan av panik då vi inte hittade den "svarta knappen" man skulle ring på, (den visade sig vara vit)...
Upp kom vi tillslut (11.50) och mottogs av en trevlig barnmorska och en undersköterska.

In på rummet och av med kläder.
Barnmorskan undersökte genast hur mycket öppen jag var och det visade sig vara 5 cm... men krystvärkarna fortsatte att komma då och då, och jag fick inte krysta!...
(Anledningen till att jag fick krystvärkar så tidigt var att Tor tydligen låg med huvudet bakåt, i stället för att ha hakan mot bröstet som bebisar oftast har när de föds.)
Jag fick genast lustgas, och 30 min senare var jag öppen 6 cm... det här skulle gå fort konstaterade barnmorskan, och min tanke var ”det var skönt att höra”.

Och fort gick det. Jag öppnade mig mycket snabbt, och tur var väl det eftersom jag ständigt kände behov av att krysta...(vilket jag ju inte fick eftersom jag inte var öppen helt ännu) *jättejobbigt*.

Mitt i allt det onda bad BM mig att ställa mig upp för att bebisen skulle kunna ”vrida runt” lättare, och det gick ju, men så förbannat ont gjorde det!
När jag väl var öppen och redo att krysta slutade jag med lustgasen, den hade inte längre någon effekt tyckte jag.

Bebisen tycktes stanna upp lite i förlossningskanalen (kanske på grund av tidigare krystkänsla), så BM bad mig att ställa mig upp igen..."Hur skulle det gå till, det gjorde ju så förbannat ont!"
Men det skulle göra att det gick lite snabbare sa BM, så upp kom jag i alla fall på något sätt...
Efter 8 krystvärkar fick jag åter lägga mig och då var det äntligen dags att lägga sig på sidan och lyfta upp benet... för nu skulle bebisen komma sa barnmorskan =)!

Första bilden på familjen

Ut kom Tor. Klockan var då 03.37 (7/3 2009), och jag var den lyckligaste kvinnan i hela världen kändes det som =). Jag hade ju precis blivit mamma till en underbar pojke!

Tor vägde 3535 gram, var 51 cm lång, hade 34 cm i huvudomkrets, djupt blåa ögon och mellanbrunt hår när han kom till världen. För mig och Marcus var han den finaste varelsen i hela världen, och det kommer han alltid att vara från och med det ögonblicket =)

När jag var sydd, (hade tur och behövde bara sy 3 stygn), och rummet var någorlunda i ordning igen fick jag, Marcus och Tor ca 1 timme för oss själva och de kom in med födelsedagsfika till oss, vilket verkligen var uppskattat. Jag var ju vrålhungrig! Det jag hade fått i mig på kvällen hade ju kommit upp under förlossningsvärkarna…

Samtidigt berättade BM att vi hade tur då det fanns 1 rum ledigt på EVA (EgenVårdsAvdelningen), så Marcus kunde få stanna. Enda kravet var att jag skulle kissa innan vi gick från förlossningsavdelningen. Som tur var så lyckades jag gå på toaletten efter extra mycket saft och tè, så vi kunde tillslut vandra iväg med vår nya familjemedlem och flytta in på vårat alldeles egna BB-rum *lyx*.

Födelsedagsfika efter förlossningen

Våran skatt...så efterlängtad...

Vi fick reda på att vi hade haft tur som kom när vi kom. Hade vi kommit 10 minuter senare hade vi skickats vidare till GBG eller Mölndal då vi var de sista de tog emot den natten. De hade skickat vidare 4 par på de timmarna som jag förlöstes, tanken är skrämmande hur nära det var att det kunde varit oss de skickat vidare…

Vi stannade på BB i två dygn. Då Tor hade genomgått alla undersökningar, (som ska göras efter 48 timmar), och visade sig vara frisk och kry kände jag och Marcus att vi ville komma hem och börja starta upp vårat familjeliv i hemmet.

Den här händelsen är det största som hänt i mitt och Marcus liv, och jag är så glad att jag hade Marcus vid min sida hela tiden. För mig och Marcus har detta bara lett till ännu större kärlek för varandra och jag hoppas aldrig den ska rinna ut i sanden…

Stolt nybliven far har precis klätt sin son