Funderingar från en förstföderska

Den största dagen i mitt och Ms liv närmar sig med stormsteg, och det väcker givetvis förväntningar, spänning, farhågor, ömhetskänslor, längtan, nervoritet och funderingar...


Nu när jag den senarste tiden har känt att det närmar sig så har jag börjat få en konstig "åtrå" till att känna förlossningssmärtan. Jag har givetvis funderingar kring hur det kommer starta, hur det kommer kännas, hur jag kommer uppfatta smärtan, och hur M kommer uppfatta situationen vi då befinner oss i. Därför längtar jag efter den...


Kanske är det så att förstföderskor, (eller alla mammor), är menade att längta efter den smärta som vi tidigare fruktat, för att på så vis lura oss själva till att klara av den när den väl drabbar oss.


Jag undrar om de förväntningarna som jag har inför förlossningen egentligen spelar någon roll. Eftersom tankarna går på högsta växel kring förlossning och bebis just nu, så är det ju oundvikligt att skapa förväntningar på mig och smärtan, men även på M, och till och med den ännu okända personalen...
Mina förväntningar känns trygga.
Jag litar på mig själv, och på att min kropp vet hur det hela ska skötas.
Jag litar på M att han har lyssnat när vi har pratat om det stora, och att han har berättat för mig som han verkligen känner...
Och jag litar på att personalen kan sitt jobb, och gör allt för att jag och bebis ska må bra under förlossningsförloppet.


Här kommer också den oundvikliga nervositeten och farhågorna in i bilden.
Tänk om något går fel, eller inte går som i mina förväntningar...
Som sagt så litar jag på personalen, att de arbetar för mitt och bebisens bästa, men vem dabbar jag egentligen med mina förväntningar om något oförberett skulle inträffa...
Den som blir mest drabbad är förmodligen jag själv. Det är ju min innre bild som splittras...
Därför försöker jag ställa in mig på att vara beredd även på en annorlunda situation...
Kanske därav drömmen jag hade för några nätter sedan då förlossningsläkaren plötsligt snittade mig, utan att ens hinna förklara varför...


Såklart har även förväntningar på ömhetskänslor bildats i mina fanatsier. Jag förväntar mig att känna på ett visst sätt när bebisen kommer ut, och läggs upp på min mage...
Men Hur och Vad kommer jag egentligen känna för det lilla livet som är helt beroende av mig från och med just det ögonblicket, och egentligen har varit i hela nio månader...går det ens att föreställa sig?
Hur och Vad kommer jag och M känna för varandra när vi plötsligt kan se och ta på det som för resten av våra liv kommer binda oss samman...
Jag tror att känslorna kommer översvämma rummet, och jag talar åter om längtan att få uppleva något så stort...


Nyckelordet kanske är nyfikenhet...
Jag tror trots allt att nyfikenhet hjälper många mammor och pappor genom förlossningen, för målet man strävar efter är ju så nära, så man kan ju inte ge upp nu...man vill ju veta vem det är som har "tagit över" och huserat i både ens kropp och tankar de senaste nio månaderna...och som för resten av ens liv kommer vara i behov av sina föräldrars outgrundliga kärlek...MIN outgrundliga kärlek...