Jag har sovit lite dåligt inatt, låg vaken ett tag mitt i natten lixom.
Diktade ihop lite.
Läs gärna! Men jag rekomenderar att ni har huvudet på skaft så ni läser och verkligen förstår!
Älskad av få, hatad av många
Jag vill tala om för Er bloggisar, att jag är och har alltid varit en mycket ödmjuk människa...innerst inne!
Tyvärr så vet jag, att sedan många år tillbaka så är det inte så människor har uppfattat mig utifrån.
Det är människor som inte känner mig, som aldrig har känt mig, som aldrig brytt sig om att ens försöka lära känna mig, som satt en annan stämpel på mig.
Redan på högstadiet så titulerade de mig som den så kallade "bitchen".
Helt oförståeligt, enligt mig då, och egentligen fortfarande, för jag hade aldrig behandlat någon illa...
Men jag ger heller ingen,något de inte gör sig förtjänta av.
Jag dömmer aldrig någon innan jag pratat med dem och skaffat en egen uppfattning.
Däremot kan jag idag, sedan några år tillbaka, kanske ana en anledning till varför det blev just jag som fick bära kronan som "bitch"...
När en person är nästan "dum nog" att inte själv se hur han/ hon uppfattas i andras ögon...
När en person står upp för sig själv, klär sig som han/hon själv vill,
Är den han/hon är bara...
Sådana människor skrämmer sin mer "medvetna" omgivning...
Och rädsla, i sin tur, ökar avståndet mellan människor...
Jag tror mig förstå att det är just därför människor tar avstånd från mig, för jag är starkare i mig själv än vad dem är.
Det skulle de förstås aldrig, ALDRIG erkänna, inte ens om/ när motsatsen bevisas, då är det bara tyst.
De som ändå är kloka nog att förstå det, söker aldrig någon kontakt med mig överhuvudtaget...
De som är lite mer dumma nog att tro att de har en chans att bryta ner mig, de försöker...
Men det är också de som får stega tillbaka sedan, ställa sig i ett hörn och skämmas, ( i tystnad givetvis, ingen skulle påpeka det, men alla vet det)...de tar aldrig kontakt sedan igen.
(Jag vet att det är så, jag har flera exempel på när människor har bemött mig på så låg nivå att jag inte ens brytt mig om att bemöta deras försök, och den tysta pinsamheten från mig och omgivningen har fått Dem att med huvudet sänkt, lämna situationen)
Jag antar att jag aldrig försöker söka kontakt tillbaka, det kvittar mig lixom...
Jag antar att jag aldrig sett de fördömande människorna värda att bevisa motsatsen för...
Det gör jag heller inte än idag... Det kommer jag aldrig att göra!
Jag talar om de människorna som inte är särskilt speciella. Kanske omtyckta och populära bland många...men nått märkvärdigt?... Ne, men det kan de få tro...
De är lixom tillgängliga för alla, inställsamma, och bortskämda med att ha en förmåga att påverka varandra med sina åsikter, tankar och neddömande kommentarer.
Haha, jag kan nästan känna att jag vill likna dem med småsten...
De finns överallt, inte svåra att få tag på, syns dagligen, står inte ut på något sätt... Bara en i varandras mängd...
Jag skulle inte säga att jag är speciellt ensam idag.
Jag har min familj nära, några få vänner, jag menar RIKTIGA vänner, från barnsben och tonårstid.
Riktiga vänner som hellre har "erkänt" sig vara min vän, än att förjsamt trott på allt vad "bitch" innebar...
Viktigast är att jag har mig själv, och jag vet vart jag står!
Det käns som att denna resan som jag just nu befinner mig i slutet, ( kanske bara börjans slut), men resan hur som helst, har varit lite för mig att en gång för alla, bevisa utåt, att Ni "småsten-folk" kan ge upp...
Det spelar ingen roll vad ni säger, hur ni än försöker att bryta ner mig, och vill se mig misslyckas!
Det kommer aldrig hända så länge jag själv inte känner mig misslyckad.
...och tro mig!, en person som ärligt kan säga har gjort allt för åtminstone försöka uppnå sina drömmar, och som inte är rädd att uttrycka dem, en sådan person kan aldrig misslyckas!
Misslyckas gör man först när man inte ens från början vågar ge sina drömmar en chans!
Lite så är ni "småstens-folk", ingen bara inte låtsas om det, för ni är för fega att ens uttrycka era drömmar!
Ne!, tackar vet jag, att hellre vara en sällsynt person, en person som bara några få, väl valda människor får äran att lära känna, och kalla sin vän! En person som går sin egen väg, men som finns för sina riktiga vänner, som de finns för han/hon.
Vi står ut, glänser som diamanter bland småstens-folket...De är så många, och om de nöter tillräckligt länge, så kanske de repar lite på den sällsynta diamanten...vad de inte inser själva, är att deras ständiga nötande också polerar diamanten, gör den mer finslipad, och de själva blir bara mindre och mindre, för vad någon än säger, så ÄR diamant ett hårt material som skär tillochmed genom det klara glaset!
Jag ville bara säga det.
Och minns nu!... Att jag vet Inte vem du som läsare är här på bloggen, så skulle du känna igen dig i något, så talar det om för dig, hur Du upplever det, inte jag...
