Jag är mamma, och det gör mig lite handikappad i offentliga miljöer...

När jag var i London senast, för snart 2 veckor sedan, så upptäckte jag att det faktiskt kunde vara lite av ett "handikapp", att vara mamma...eller så var det extra jobbigt bara för att jag själv var så långt ifrån mitt egna barn.

När jag och Danielle åkte en sådan där klassisk dubbedäckare in till Kingston på fredagen så hamnade vi höst upp, längst bak...där satt bara vi...och en pojk i ca 8-9årsåldern...
Framför oss, på båda sidor gången satt, vad som verkade vara en skolklass, (kanske var det någon slags fritidsgrupp eftersom det var höstlov i england just den veckan), med både tjejer och killar i hans ålder, och 2 st "fröknar".
Mitt hjärta verkligen värkte när jag tittade på den pojken som satt bredvid oss...han satt själv och tittade ut genom fönstret, och ibland tittade han fram mot sina jämnåriga "kamrater", som om han lyssnade på vad de pratade och skrattade om...men deltog själv inte i samtalet. han syntes inte ens för dem...inte ens för fröknarna.

Han var så fin, med fina kläder och tjockt mörkt hår, och jag kunde inte låta bli att fundera över varför just han inte satt med de andra barnen, och jag undrade också om hans föräldrar visste att han inte satt med de andra barnen...
Kanke har jag helt fel...men jag fick uppfattningen att han var utanför, och det gjorde ont i mig.
Jag kände nästan hur mycket hans föräldrar älskar honom, (så som jag älskar Tor), och vilken frustration det måste vara att som förälder veta att han inte får den bekräftelsen han förtjänar och har rätt till, av sina kamrater...och fröknarna...(om föräldrarna nu vet...)

Att vara mamma gör att man automatiskt blir mycket med empatisk, och i vissa fall sympatisk, (som jag blev på bussen), utan att ens rå över det...när de känslorna kommer över en, utan att man är beredd så får, (iaf) jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna...för vilket handikapp är det inte att sitta på bussen och lipa över att man tror att någon är utanför?...

Dessutom är det fruktansvärt frustrerade och jobbigt att se, och höra barn i Tors ålder som gråter, och inte själv kunna göra något åt det,...det är ju liksom lite av en inbyggd instinkt man som mamma har...iaf under småbarnsåren kan jag tänka mig...