Huvudet på skaft om ni vill läsa detta inlägget, annars rekomenderar jag att ni hoppar ner till nästa inlägg ;-)
Har ni någon gång funderat på hur ni upplevs som människor, i andra människors ögon?
Vad andra människor lixom tänker och tycker om er?
Hmmm, kanske har det lite med kontrollbehov och osäkerhet att göra, men jag funderar faktiskt på det ibland, särskillt om jag själv upplever att en människa plötsligt uppträder annorlunda mot mig.
Antingen det är positivt, eller negativt.
Vad får lixom människor att ändra attityd och inställning till andra männiksor?
Jag menar, alla har vi väl någon gång haft en viss uppfattning av männiksor som vi egentligen inte känner så väl, och så har man fått tillfälle att verkligen prata eller lära känna denna person bättre, och det visar sig att personen i fråga inte alls var riktigt så som man från början hade trott i sin förutfattning.
Jag kan själv erkänna, att jag ibland har tagit avstånd från männiksor från början, för att sedan "tvingas" prata/ lära känna dem bättre, och faktiskt så har de visat sig mer intressanta, är jag i min trångsynthet hade trott...
Tyvärr är det också så, (och kanske vanligare), att männiksor till en början verkar trevliga och intressanta, för att sedan visa sig vara mer falska och, (i mina ögon), inte alls så betydelsefulla, som jag från början upplevde att de skulle kunna bli.
Det vet ju alla, att det är lätt att visa sina positiva ytligheter, än sin insida med allt vad det innbär...
Jag måste medge, att jag är själv en kompliserad och mycket skeptisk person, jag analyserar mycket, och om det inte passar mig, tar jag avstånd.
Det är väl därför som jag heller inte har så många vänner, men desto mer sanna, och äkta, de få nära och kära som jag har. För mig betyder det mer.
Någon klok person sa en gång; "Rädsla ökar avståndet mellan männiksor".
Jag kan fan inte låta bli att analysera begreppet lite, och inse hur jävla sant det faktiskt är, på så många plan.
Alla har vi bara våra egna små vis att hantera och ta avstånd.
Jag vet själv att jag är av den natur som gör det, (enligt mig), smidigt, och det förefaller för alla parter ganska naturligt.
Sedan finns det dem, som vänder sig emot en, försöker bryta ner en, eller bara blir otrevliga och, (än en gång, enligt mig), gör det jävligt osmidigt för både dem sjävla och andra i sin omgivning.
Jag säger varken att det finns ett rätt eller fel sätt i detta, men ATT det förekommer och att begreppet ovan stämmer så väl.
Rädsla kan vara så mycket.
Det kan vara rädsla för det okända, att följa en annan människa in på okänd mark, det kan gälla sjukdom, beslut om utbildning, flytt, relationer, separationer, you name it!
Det kan också vara att man känner sig hotad eller avundssjuk av den andra människans beslut, framgång, eller upplevelser.
Det kan vara misstycke om hur den andra människan hanterar situationer och misstycke i värderingar...
Jag menar inte att rädsla alltid ökar avståndet mellan människor på alla plan, men ibland kanske i just vissa prioriterningar och värderingar.
Jag antar att vad jag försöker förmedla i detta krångliga, och jävligt filosofiska inlägget, är väl att genom hela livet, kommer och går människor.
En männsika du kanske trodde du kände, och litade på, lämnar din sida när du som mest behöver den...
Och andra som du aldrig trodde att du skulle ha något gemensamt med, eller ens behöva ha med att göra, kan visa sig vara den som i nöden hade just dem förutsättningarna för att stötta dig i situationer då du som mest behöver.
Till er bloggisar;
Älska att träffa nya människor!, Gör nya bekantskaper, var inte rädda att bli sårade, eller att såra, ibland fungerar det bara inte mellan personligheter, men så finns det guldkorn att finna, och tro mig!, det är värt att bli sårad många gånger gånger, för att hitta dem få guldkornen ;-)
Filosofhatten av, och tack!// Trasdockan
No comments:
Post a Comment