Only You can do it yourself...

Jag fick en fråga idag från en av mina följare på IG.

Hon undrade hur jag upplever att min omgivning stöttar mig i mitt val av livsstil, hur jag hinner med, och framförallt eftersom jag har min son dessutom.

Detta är ett inlägg som svar, främst till dig @triixie :-)

Här kommer lite Ragdoll-thougts kring just detta!

Jag vet inte din/Er historia och livsstil, men med ökat intresse och medvetenhet inom träning, kost och hälsa i dagens samhälle, överlag, är det många som väljer att ta ett stort beslut, haka på trenden, och vända sin livsstil mot nya mål. 

Om det så innebär en hälsosammare vardag, eller ett sikte inställt mot fitnessscenen.

Oavsett så är det en resa, och den måste börja någonstans!

Först och främst! 

Var medveten om att detta är en resa som DU väljer själv!

Därför måste DU också vara beredd på att gå igenom den på EGEN HAND och med egen drivkraft!

Var självständig!

Tro på dig själv!

Våga uppfattas som egoistisk, ( om det nu vore fallet).

De som är dina verkliga vänner kommer inte lämna dig på grund av val av livsstil.

Din familj kommer alltid att älska dig och finnas för dig oavsett om de har möjlighet att göra resan med dig, periodvis, eller inte alls!

Men tillåt dig aldrig att bli beroende av någon annan! 

Ta aldrig någon stöttning och pepp för givet... Räkna inte ens med det!

All stöttning och peppning från din omgivning är endast en bonus på din resa som du ska vara tacksam för!...(inte beroende av)

Allt du väljer i livet, måste du själv kunna stå för och jobba för självständigt, oavsett sociala förutsättningar!

Redan i början på resan kommer några att tvivla och backa från dig, andra kommer i nyhetens behag, följa dig en bit på vägen, ( vissa, kanske för att de verkligen tror på dig...Andra, för att se dig ge upp efter tag...) Det märker du längstmed...

Du får inte vara rädd att förlora "vänner" som ändå inte är värda att ha i sin omgivning.

Oavsett, så är det fortfarande en resa DU väljer att sluta eller fortsätta, med eller utan bakhåll!

Tänk dessutom på att du möter nya vänner och kontakter längs resans gång, kanske med gemensamt intresse! Win!!!

(Jag vill dra en liten parallell till filmen "Forest Gump", du vet, när han plötsligt börjar springa... Först själv, sedan hakar någon på...någon mer, och snart har han massor med personer med sig...egentligen bryr han sig inte... Han hade sprungit dit han sprang, och vändt där han vände, med eller utan dem!, i vilket fall som helst)

Ju mer seriös din omgivning märker att du är, ju mer stöttning kommer du få allt eftersom...(medans andra kommer fortfarande att hata och hoppas se dig ge upp.)

Vad gäller min son, så vet han inget annat. Hans mamma har alltid tränat. Enligt honom är det vad mammor gör. Jag skulle aldrig se honom som ett hinder på min resa, snarare en fantastisk förutsättning och ytterligare motivation på min resa.

Hans kärlek, hans stöttning, hans kloka och ibland tokiga kommentarer om min träning och kost får mig att vilja kämpa hårdare! Jag vill visa honom att allt man vill är möjligt, bara man jobbar hårt för det!

Jag har aldrig varit en mamma som gett upp mig själv för att leva endast omkring min son.

Vi lever ihop, och gör saker tillsammans jag och han, ibland för honom, ibland för mig...

Jag kan dessutom tycka att min son håller mig "på jorden" så att säga.

Att ha barn och göra den resan som jag gjort hittills, håller mig i balans. Jag KAN inte leva BARA på gymmet, eller kring tävlingar och dieter, jag MÅSTE hålla en fungerande vardag och hem för honom och mig.

Jag kan inte spendera 5 timmar på gymmet per dag och samtidigt ha ett heltidsarbete.

Med honom i mitt liv "tvingas" jag ha lite distans till träningen och kosten, jag behöver vara ödmjuk gentemot min omgivning och vara närvarande i vardagen! 

Jag tackar honom för det!

Dessutom vill jag tillägna detta inlägget till dem i min och min sons omgivning som stöttar och hjälper till på bästa sätt de kan med vår emellanåt stressiga vardag!

Min mamma, Tors pappa med sambo, Tors farmor, frafar, faster och farbror, Min bror, min pappa och Evelina, och sist men absolut inte minst min goding och kärlek, Danne)

Så tänker jag iaf!

Så nu vet ni det! ;-)

Have FAB!

XoXo// Ragdoll