Ibland känns det hopplöst, men i all hopplöshet försöker jag ändå hitta någon form av silverlinje, eller åtminstone distans till saker...
Ibland funkar det, men ibland är det bara att svälja, acceptera, ignorera och somna med ångestklumpen som känns ohanterbar, så har den kanske minskats imorgon...om inte annat så gör den det med tiden...
För glädje är själens, hjärtats, och hjärnans medicin...
PoK/ Trasdockan
No comments:
Post a Comment