True love?

Jag är inget kärleksorakel, därför får jag helt enkelt nöja mig med att leva med frågan om varför det verkar som att äkta kärlek ska vara så förbannat svårt att förstå sig på!

Är det så att ju mer äkta känslor man har för en person, ju svårare blir det att se allt i en fantastisk regnbåge, och lättare att bedöma mycket i svart eller vitt?

Nej, nu talar inte jag om den fantastiska förälskelsen när två människor lär känna och tycka om varandra på ytan, utan snarare om känslorna och osäkerheten som kan uppkomma när man inser hur fantastiskt det känns att dela sin tid med någon, och hur jävligt dåligt man mår om något ställs på ända, litet som stort!

Är det så att den ÄKTA kärleken är närmre hat, än den ljuva förälskelsen?

Om det är så, så vill jag ändå leva kvar i äktheten där gränsen mellan älska och hata är hårfin, än i falskheten, där klara vackra färger bländar mig blind tills allt jag ser är grått...

Bara lite av mina tankar kring kärlek.