Potträning pågår

Åh, jag tyckte så synd om Tor idag när jag hämtade honom. På hans hylla i kapprummet låg en påse med de kläderna han fick på sig imorses, och han själv hade givetvis fått på sig reservkläder.
Tor hade kissat så mycket under hela förmiddagen, och trots blöjbyte efter fruktstunden, så hade han kissat igenom så blöjan hade läckt när de var ute, och gjort hans kläder våta...Det är inte han van vid såklart...

Jag förstod gensat varför...för i morses var han nämligen HELT torr när jag väckte honom, och varken jag eller M har bytt på honom inatt, eftersom det uppenbarligen inte har behövts...
I morses väntade jag in i det sista att bya blöja och ta på byxorna innan vi åkte, för jag tänkte givetvis att när han hade vaknat till lite skulle kisset komma...
Det kom bara en liten skvätt, och 06.25 fick jag helt enkelt bara byta blöja, ta på byxor och iväg bar det...och 5 minuter sent till dagis kom vi såklart ;-)...

Det har varit några nättar, (ganska ofta faktiskt), den sista tiden, som Tor har varit helt eller nästan torr på morgonen när han har vaknat...och tur är väl att vi har en potta här hemma =)...för nu käns det helt naturligt för oss att börja så smått med potträning på Tor...
Ni ska se...han är så stolt över sin blåa potta...även om han ännu inte har använt den på riktigt...han väljer att hålla sig, tills han får blöja på sig...men jag ser det ändå som ett bra tecken...det visar bara att han är medveten...

Hoppsan!

Det blir visst en Baileys till kaffet i eftermiddag =D...Jojo, det är ju fredag ;-)...

Ett Grattis!

Idag vill jag ägna ett allderes särskilt inlägg till min vän Patricia som fyller 25 år idag!

Dessutom fick hon tidigare i veckan en vikariatanställning i Lidköpings kommun, och det är också värt att fira!

Grattis till dig vännen! Ser fram emot att träffa dig snart!

Kram

Snytfobi!

Fy vad äckligt det är att snyta sig!

Ända sedan jag var liten har jag haft någon slags fobi för att just snyta mig...Jag vägrade när mamma försökte tvinga mig...det liksom låser sig...jag KAN inte snyta mig...

Bara lite onödig info...eftersom jag fortfarande är snuvig efter förkyldningen...

Bra start på dagen...

Jag kände inte att det direkt lockade att gå upp ur sängen idag, där jag låg under täcket och Ms arm...meeen, det fick väl gå, eftersom jag för en gångs skull, idag visste att det skulle komma någrastycken på mitt spinningpass =D...



Så väl uppe ur sängen kände jag mig på bra humör och läntade till klocken skulle bli 07.00...Ett återbud fick jag, men de andra dök upp som lovat + några till, vi var 6 stycken i spinningsalen på Korpen denna morgon *Härligt!*

...och nu väntar ett lunchpass tillsammans med min lagkamrat klockan 12.00 =)...

Snacka om att jag älskar spinning...I just can´t get enough...som en av låtarna heter som jag har i ett av mina pass ;-)



Så, absolut...En bra start på denna dagen!

Recept!

Mintkakor

ca 20 st.
1 äggvita
5-6 droppar pepparmyntsolja (finns att köpa i specialaffärer eller på apoteket)
4 dl florsocker
100g mörk blockchoklad
1. Vispa äggvitan till skum. Droppa i pepparmyntsoljan.
Blanda i florsockret tills massan ä fast och smidig.
2. Strö florsocker på bakbordet, häll ut massan och älta den blank. Kavla ut med brödkavel tills massan är ca 1/2ca tjock.
Tryck ut små cirklar med exempelvis ett snapsglas.

3. Smält chokladen över vattenbad, eller på låg effekt i micron.
Doppa mintcirklarna i chokladen, och låt dem sedan stelna på en plåt.

Mintkakor!

Lycka till!

Jag är mamma, och det gör mig lite handikappad i offentliga miljöer...

När jag var i London senast, för snart 2 veckor sedan, så upptäckte jag att det faktiskt kunde vara lite av ett "handikapp", att vara mamma...eller så var det extra jobbigt bara för att jag själv var så långt ifrån mitt egna barn.

När jag och Danielle åkte en sådan där klassisk dubbedäckare in till Kingston på fredagen så hamnade vi höst upp, längst bak...där satt bara vi...och en pojk i ca 8-9årsåldern...
Framför oss, på båda sidor gången satt, vad som verkade vara en skolklass, (kanske var det någon slags fritidsgrupp eftersom det var höstlov i england just den veckan), med både tjejer och killar i hans ålder, och 2 st "fröknar".
Mitt hjärta verkligen värkte när jag tittade på den pojken som satt bredvid oss...han satt själv och tittade ut genom fönstret, och ibland tittade han fram mot sina jämnåriga "kamrater", som om han lyssnade på vad de pratade och skrattade om...men deltog själv inte i samtalet. han syntes inte ens för dem...inte ens för fröknarna.

Han var så fin, med fina kläder och tjockt mörkt hår, och jag kunde inte låta bli att fundera över varför just han inte satt med de andra barnen, och jag undrade också om hans föräldrar visste att han inte satt med de andra barnen...
Kanke har jag helt fel...men jag fick uppfattningen att han var utanför, och det gjorde ont i mig.
Jag kände nästan hur mycket hans föräldrar älskar honom, (så som jag älskar Tor), och vilken frustration det måste vara att som förälder veta att han inte får den bekräftelsen han förtjänar och har rätt till, av sina kamrater...och fröknarna...(om föräldrarna nu vet...)

Att vara mamma gör att man automatiskt blir mycket med empatisk, och i vissa fall sympatisk, (som jag blev på bussen), utan att ens rå över det...när de känslorna kommer över en, utan att man är beredd så får, (iaf) jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna...för vilket handikapp är det inte att sitta på bussen och lipa över att man tror att någon är utanför?...

Dessutom är det fruktansvärt frustrerade och jobbigt att se, och höra barn i Tors ålder som gråter, och inte själv kunna göra något åt det,...det är ju liksom lite av en inbyggd instinkt man som mamma har...iaf under småbarnsåren kan jag tänka mig...